Alkohol, oanvända skor och julklappar

Klockan är 00.17 och jag försöker jobba bort ett kilos övervikt men det går inte. Allt som ligger i väskan måste med till Sverige! 

Just one to go

Efter tre dagar så är nu hörseln på högra örat tillbaka. Lyckan.

Det går inte med ord att beskriva hur mitt öga ser ut. Därför bjuder jag på bilder

Eller ja, uppsvullet är ju ett bra ord.

Up close.

Jag känner att förkylningen, halsontet(yep det var jag som köpte Carolina Gynnings bröstimplantat och ploppa in dom i halsen), febern och hostan var nog. But no. God is trying to teach me to be humble. Antar jag. Annars vette fan.

Sickhouse har gått och blivit happyhouse! Idag blir Victoria utskriven från sjukhuset. Vi jublar och firar med saffranskaka när dom kommer hem!

Det känns så konstigt att inte vara ute en fredag. Vilket kanske tyder på att det är behövligt. Istället sitter jag i soffan framför Vänner med en sovande Nelson på övervåningen och med eminente Kristofer Ahlström och Marie Claire som sällskap. 

Kärt

Jo jag vet att jag har BBC, Sky och ITV men det är inget som slår Nyhetsmorgon i Tv4. Imorse drog jag dessutom vinstlotten. Jenny Östergren och Steffo - dom bästa! Gillar Anders Kraft också men som par är Jenny och Steffo oslagbara. Bra start på morgonen! 

Fredagspanel. Claes de Faire, Johan Hakelius och nån jobbig brud i mitten. 

Här i Luxemburg får alla barn julklappar den 6 december då det är Saint Nicholas. Och så även jag! Igår när Neil kom hem från jobbet fick jag denna goding. And you know what? I'm freakin' worth it!

En annorlunda vecka

Gillade mitt senaste mitt liv i punktform - det bästa sättet att uppdatera för en som är dålig på att uppdatara. Så jag tänker att jag kör ett sånt senare. Men först någonting som kräver en lite mer utförlig text.


Sedan i fredags är Victoria återigen inlagd på sjukhus. Men till skillnad från förra gången då hon blev inlagd mest för säkerhetens skull så är det ganska allvarligt denna gång. Hon har fått RS-viruset vilket i sig ju inte är direkt livshotande men hon ligger med syregas och sladdar på hela kroppen så det ser otäckt ut. Sofia är med henne på sjukhuset och Neil har bytt av henne några timmar på dagen både igår och idag och jag har hjälpt till med Nelson.  Jag bara tackar gudarna att detta inte hände förra veckan då Neil var borta i fyra dagar. Nu kommer dom troligtvis hem innan fredag nästa vecka, men vilken vecka det kommer bli. 

Update från sjukstugan

Kollade bara till del 3 av sjöjunfrun. Den var lite av en besvikelse. Har för mig att den var bättre och mer fängslande. Men icke. DÄREMOT såg jag att hela Anastasia-filmen ligger ute på youtube. Där snackar vi film. Helt ärligt tror jag att den och Walk the line är mina favoritfilmer.

Mitt liv i punktform

1. Hittade min mobil bara någon timme efter att jag skrivit förra inlägget. Den låg i min säng. Tänka sig. Så allt är bra där.


2. Det har sedan början varit krångel med tiden här på blogspot så tror inte att jag är uppe på icke-humana tider som man kan tro. Jaque verkar tro det i alla fall men nu vet ni.


3. Dagisbaciller tar knäcken på mig. Har varit sjuk i två veckor nu men börjar faktiskt idag bli friskare. Får liite skylla mig själv också, såklart, eftersom att jag inte vilat på helger och sådär. Faktiskt raka motsatsen. Men herregud, fina Matilde åker hem på tisdag och förra helgen var hennes sista riktiga partyhelg. Så det var ju värt det. Absolut!


4. När jag äntligen börjar bli friskare så blev vi tvungna att åka till doktorn med båda barnen idag och kom hem med ett apotek. Detta land är inte som andra länder när det kommer till sjukvård. Både på gott och ont. Nelson hostar - vi kommer hem med 4 mediciner han ska ta, varav en ser ut - och smakar om man ska tro Nelson - som geggan man får intryckt i munnen när man ska få tandställning. Lo-ve-ly.


5. Imorgon är det 1 december. Hoho säger jag åt det för en massa anledningar;
      - det är 16 dagar kvar tills jag landar hemma i Sverige
      - jag får börja med mina julkalendrar. Mer om detta i ett annat inlägg. Ett eget inlägg. Det är dom värda, mina fina. 


6. Törs knappt skriva detta men jag kan tänka mig att detta är av underhållningsvärde. Jag sitter och kollar på Den lilla sjöjungfrun på youtube. Hela filmen ligger ute. Kan alla texter typ! 

Har tappat bort min luxemburgiska mobil. Det positiva med denna story jämfört med mina tidigare mobilsituationer är att jag VET att den inne i huset. Där slutar dock alla ledtrådar...

Fågelmatningsmayhem

Dagens plan var att packa fikamassäck och ta med Nelson till Grund och mata "ankorna" - det är egentligen änder - med en baguette som inte blev uppäten under helgen. Grund är ett område nere i dalen här i Luxemburg och om ni vill läsa mer får ni googla eller nåt. Orkar inte vara turistguide via nätet. Väldigt fint är det i alla fall. Sofia tipsade om att göra det utanför Scotts. Scotts är en engelsk pub där de inte alls gillar mig och några andra aupairtjejer sen ett par veckor tillbaka. Var hela tiden rädd att nån skulle komma och köra iväg mig. Hehe.

Anyway, vi hittade det lilla krypinnet där det var en liten ankfamilj som vi började mata lite smått. Det tog lite tid eftersom att brödet var ganska hårt. Sen så började fåglarna låta som fasiken och inom loppet nån minut så hade typ hela flodens fåglar lyckats hitta oss. Fågelmatningsmayhem. 

Sen fick vi lov att gå eftersom att jag är fullkomligt livrädd för fåglar. 

What's going on on Rue de Montmedy

I'll tell ya. Wisefamiljens hus har fyra våningar. Jag bor på bottenvåningen med mitt badrum och tvättstugan. Aktiviteterna som är mest utövade på den våningen idag är näsrensningar, "survive the feberfrossa" och "ät svartpepparkorn för att överleva whatever is going on på översta våningen". För på översta våningen där Sofia och Neil har sitt sovrum ligger nämligen Neil med huvudvärk och en släng av magsjuka. Vi hoppas och tror på migrän men ingen vågar chansa. 
Jag har väl nämnt att Sofia opererade ögonen i torsdags och är halvt blind. Stackars Sofias mamma som kom från Sverige i onsdags för att hjälpa till lite med barnen. Hon har nu 5 barn att ta hand om. Rena rama sjukstugan här alltså. 


Och utanför skiner solen. Har jag hört. Dock kan ingen utav oss njuta. Neil på grund av huvudvärken, Sofia för att hon är känslig för ljus och jag för att jag bor på källarvåningen och inte har nåt fönster på mitt rum. 

Hade jag kunnat sett ut så hade det sett ut nåt sånt här.
Tyvärr är det inte riktigt lika grönt fortfarande...

Gårdagens status på Facebook: "Ikväll står konsert, utgång och c-vitaminboostchocka bort min förkylning på agendan. Tänker mig apelsinjuice och vodka. Kanske en och annan passoa också."


Och vad gjorde jag idag? Jo jag spenderade 10 euro av min lön på medicin. C-vitaminboosten funkade alltså inte. Kaaaan visserligen ha nåt att göra med att jag inte intog några c-vitaminer igår. Went straight for the calories liksom. Har inte heller fått nån sympati här hemma heller. Livet ibland alltså. Tufft. 


Konserten var för övrigt bra(HÄR kan ni lyssna på en låt) men som vanligt var det inte ofta man faktiskt hörde sångaren. Varför är det ofta så? Om det skulle vara så på en Lady Gaga konsert - fine, för då kan man ju låtarna i alla fall. Men det är inte optimalt för ett band som Wye oak kan jag tycka. 


Nu ska det ätas finlunch. Neils föräldrar har just anlänt från England and I am very excited. Kan berätta senare varför.


Bon apetite!

Shake it out!

Gillar ni Shake it out med Florence and the machines? Efter detta klipp kommer ni älska den! Hon är verkligen förtrollande på alla sätt. 

Jag har ingen portugis

Aberopå detta med portugismannen(som jag i efterhand fått reda på är 44 år. Inte okej någonstans) så inleddes en konversation med Ellen och Charlotte imorse på detta sätt.


E: Aah men förresten det här med att din portugis har lagt till mig på Facebook...
U: Okej stopp! Kan vi sluta prata om honom som MIN portugis, tack!


Tänkte bara få ut det i skrift också så att det fastnar ordenligt. 

Välkommen till bloggfamiljen

Sakta men säkert växer vår härliga lilla bloggfamilj. Det är så härligt. Visst finns facebook men med bloggarna kan man följa med på riktigt emellan skypesamtalen. Så himla skönt.


Idag fick jag reda på att California-boende Emma har skaffat blogg. Hon bor i San Francisco, tar hand om barn och dricker mycket kaffe på Starbucks. 


Och sedan tidigare finns, i alfabetisk ordning:


Daniela - Allas vår media - och reklamnörd som pluggar på Berghs School of Communication i Stockholm för tillfället men som efter jul tar picket och packet och flyttar till Australien i några år. Danna bloggar om pluggstress, studentmat, Stockholm och  tipsar om fantastiska reklamfilmer. Bra reklamfilmer är som en drog. Kolla in här

David - han är as fabulous as he seems! Han är en skrattfest både på bloggen och in real life. Bor i Göteborg och dansar och sjunger dagarna i ända på PAS - Performing art School. Kuriosa: Gillar röda böcker. 


Emilias Londoncalling - My English darling jobbar som aupair och, som det verkar, även kommer flytta dit permanent och plugga. Proffsbloggaren med mest frekvent uppdatering. Ge henne credit för det och gå in och läs. Just nu har hon välbehövlig bloggpaus men det ger er ju bara lite tid att catcha up!

Sara skriver om livet som hon vet det. Denna fräkniga(hur avundsjuk blir man inte?) skönhet bor i Uppsala och pluggar till gymnasielärare i svenska och spanska. Här får man musiktips, partyredogörelser - den cencurerade versionen of course -och en liten härlig kulturell utbildning. Tjejen läser ju Fröjen Julie och lär sig om Hjalmar Söderberg. Härligt att ha en vän som jag kan gå på teater med sen!


Sofia - Vrålduktiga Sofia bor för tillfället på Söder i Stockholm och går på Mariart school of makeup and hair. Dock måste jag varna för att gå in här. Hennes bilder får dig att utveckla drömmar om att bli rich and famous så att man får se ut sådär som hennes modeller gör. Men om du tror att du kan stå emot tankarna så ser jag inga problem med att du klickar in här.


Victor- Poppie. Indie. Artie. Bor i Stockolm. Jobbar. Lever. Läs.


Enjoy medans vi väntar på resten!

Sofia är och lunchar med Neil på någon fancy restaurang dom blivit bjudna till. Rolig historia det där, ska berätta den någon gång. Så idag är det ensamlunch med en sovande Victoria bredvid mig.



Bakom skymtar ni finmiddagsbordet, uteplatsen och till vänster har Nelson sin lekhörna.
Ljust och fint!


Makaroner, stekt ägg och avokado. Nej mina matlagningsskills har inte förbättrats.

And the chocks just keep on coming! Tystnaden som uppstod när Neil imorse berättar för två nyvakna blondiner att Frankie Cocozza blivit diskvalifierad från X-factor. Sofia slog givetvis på tvn på en gång och en bild på Frankie var det första som kom upp i rutan. BIG news i engelska morgonsoffor!Helt ärligt gör det mig inte alls speciellt ledsen att jag inte kommer få se honom på lördagkvällarna(eller söndagar vid lunch för min del) då han har festat typ varje natt i flera veckor och har därför varit mycket sämre än alla andra. Men sättet han åkte ut på! 18-åring Frankie har tagit kokain. Idiot.

Frankie Frankie Frankie...

Men det onda för alltid med sig nåt gott och här hemma hoppas vi på att det betyder att älskade Johnny får komma tillbaka! Och att lilla Frankie åker hem till Brighton och lugnar ner sig lite.

HUR GLAD TROR NI ATT JAG ÄR NU DÅ?

Kolla vad jag hittade idag. Sega mornar no more säger jag!



Anders Kraft och Jenny Östergren - jag har saknat er!



En söndag i chockens tecken

Yes, det var precis vad det var.

Chock 1: Jag hade för första gången gäster här hemma. Matilde som varit hemma i Norge i en vecka, Ellen från Sverige och så finska Laura och hennes besökande lillasyster var alla här för att kolla lite film på eftermiddagen. Matilde som har ett litet bibliotek med filmer tog med lite olika alternativ. Vi stod alla uppe i hallen och pratade lite med Sofia och Nelson då Matilde presenterade filmerna; Moulin Rouge, Atonement, The Reader och Pretty Woman. Ellen droppar då bomben att hon aldrig sett Pretty Woman. Tror aldrig jag kommer glömma blicken Sofia gav mig(fick senare veta att det är hennes favoritfilm) så vi bestämde oss för den. Givetvis.

Chock 2: Mitt i filmen ringer det i Matildes mobil. Hon går ut ur rummet och stänger dörren efter sig. Efter en minut kommer hon in med världens min. Hennes morbrors fru ringde och berättade att hennes värkar börjat! Jag hade bara en halvtimme innan fått reda på att hon inte bara var gravid utan höggravid till och med och nu skulle hon alltså föda. Hennes morbror hade varit så optimistisk och bokat in en affärsresa till Norge denna vecka eftersom "att tiden ju inte gick ut förrän på torsdag" så Matilde var såklart tvungen att åka hem.

Chock 3: Den riktiga chocken. Inte bara en utan TVÅ favoriter åkte ur X-factor igår. En grupp och en 25+:are. Johhny Robinson och The Risk. Det var konstig stämning här i flera minuter efter resultatet. HUR KUNDE DETTA SKE? Fy skämmes Storbritannien.

Johnny Robinson. Sjukt rolig. Alla älskade honom. Dock var det ju aldrig seriöst. När det i duellen stod mellan en som faktiskt kunde bli popstjärna och sen som bara bjöd på show och inte hade nån chans att få skivkontrakt så åkte älskade Johnny ut. Kelly Rowlands "guilty pleasure". Han är redan saknad.

Att The Risk åkte ut är den största chocken. Fyra söta killar som låter förvånansvärt tajta för att bara ha sjungit ihop några veckor. Gillar inte boyband men jag gillade dom här. Men nu är dom borta. Tråkigt för mitt tonårshjärta som fick komma till liv på helgerna.

Vill bara förtydliga för mamma, mostrar, kusiner och andra vuxna som läser detta att jag såklart inte var ensam i bilen med den 40-åriga mannen. Er lilla söta minsting har inte dragit till Luxemburg och glömt förnuftet på Ryanair-planet. Givetvis var det flera i bilen.
Däremot blev Ellen ensam med honom när jag klivit ur. Grym kompis? Jag? Man tackar.

Helgen i korthet

Fredag: Jobb och bio med göööteborrrssska Ellen. Vi såg "Crazy, Stupid, Love" som jag tror vi båda rekommenderar. Den har fått halvdåliga recensioner men jag skrattade väldigt mycket. Vissa scener var sådär "Hollywoodkomiskt-jobbiga" ni vet när nån under ett officiellt framträdande avbryter och reser sig ur publiken och deklarerar sina känslor och tankar. Nja på just det, men denna film lyckades ändå göra så att man skrattade i slutet av scenen så man kunde lägga ner skämskudden.

Lördagen spenderades även den största dels med Ellen. Vi sprang på stan och skulle - i sista minuten givetvis - köpa födelsedagspresent till kanadensiska Erin som fyllde 23 och skulle ha middag. We ended up at Sephora. Dom har ju allt en tjej kan tänkas vilja ha. Plus att jag precis skaffat medlemskort och hade rabatt. En bodylotion och en liten miniparfym till Erin, midnattsblått nagellack till Ellen och ett nytt läppstick till moí. Har ju i min läppstiftjakt blivit en som personalen numera känner igen när jag kliver innanför dörren(var där i 40 minuter förra lördagen för att hitta den perfekta färgen men vi gav till slut upp och jag fick istället en mejladress till en sminkör så att jag kan mejla en bild på färgen jag vill och så letar han upp den åt mig. Service!). Men så igår gick jag fram till honom och berättade att jag hittat ett läppstick och han blev såklart glad.
(
H(lägg på fransk accent): "Ooooh did you finally find it?"
U: "Not really"
Vi går sedan fram till Dior-disken och jag visar min färg.
H: "PEACH?! But you want cherry"
U: "Yeah, but that was last week."
Stackars personal.
)

Anyway. Lördagen fortsatte med en supertrevlig middag i Kirschberg med 7 andra svenskar och Erin. Stackars Erin fick höra mer svenska än vad hon egentligen tillät. Oops. Italiensk afton, två efterrätter och så alkohol på det. Vet inte hur många gånger jag var övertygad att jag skulle få springa och spy. Samtidigt som jag visste med mig att jag inte skulle orka resa på mig. Men jag behövde inte oroa mig. Allt stannade i magen. So over det där med att spy...
Hemresan skedde lite oväntat i världens minsta och gamla engelska bil med en snäll 40-årig engelsk/portugisisk rugbyspelare. Tyvärr var bilresan direkt awkward. Tror helt ärligt att han var ute efter en fru. Stackaren kunde inte ha kommit till en mindre lämpad tjej för det uppdraget. So his hunt continues. I hope...
Lyckad lördag från början till slut!

Film på minuten

Kanske har du aldrig sett Sex and the City-filmen(jo, jag vet att det finns två men den andra är inte ens värd att nämna) för att du aldrig känner att du har tid. Well SvtPlay has got the solution. http://svtplay.se/v/2571590/film_pa_minuten/del_5_sex_och_the_city

Film på minuten ju!

29 oktober

Min lördag var som vanligt helt underbar. Först en runda på stan med Laura, sen middag hemma med en utav Neil London-kollegor och hans familj för att sedan köra på utgång. Av dom jag umgås med så var Laura den enda som var i stan. Men två är ett perfekt par. Lite seg start som slutade i success. Har på riktigt aldrig dansat så mycket och på det sättet som jag gjorde igår. Crazy Irishpeople. Kan inte i ord beskriva gårdagens danssession. Tänk er att man krokar ihop ett utav sina ben med en annan och bara hoppar/snurrar så fort man kan. Get the picture? That was me. I två timmar.

Hej hej boots. Bye bye veckans lön

Lördagstradition

Same same but different

Min lördag i korta drag

Lite egentid med Björn af Kleens "P.S" och lite annat gött.

En del av tjejgänget som var ut igår. Från vänster:
Matilde Emelie Aurora Voukko Moí Kirsikka Emilia

Poor, poor Emelie. Seriously.



Birthdaygirl! Vi misslyckades med mikrofon och den fantastiska aupairkören. Istället fick Stevie Wonder ta ton i Happy Birthday. Funkade det också!

Strålande väder här i Luxemburg idag. Mössan jag hade på mig var defenitivt överflödig men kunde ju inte ta av mig den när jag haft den på ett tag. Frisyren liksom.
Jag och Nelson åkte till favoritparken efter att han varit på Creché för att leka och fika. Fikat är det mysigaste och bästa såklart. Vanligtvis blir det några barnvänliga kakor, äpplen i bitar och en festis. Det viktigaste är att inte avslöja att man har fika med sig för då blir lektiden förstörd. Fika går nämligen före allt och det ska avnjutas, riktigt lyxätare är vi, och då hinner vi inte leka så mycket eftersom att vi bara har parkering i två timmar. I alla fall, här kommer lite bilder från dagens parkbesök.

Nelson avancerade fikat idag och tog med sig en kaka till en utav lekgrejerna.
Outside our usual comforzone I'll tell ya!

      

En fascinerande grej hände idag förresten. Jag hämtade Nelson på Creché och när vi kom hem så gick vi alla fyra på en promenad för att posta brev och leka i lekpark i Bonnevoie centrum. Dock så blev Victoria tokhungrig så vi gick hemåt så jag och Nelson fick nöja oss med lilla fjuttparken vi har på vår gata. I alla fall. När vi kom in igen så satt satt Sofia och Victoria och halvsov i soffan och Sofia bestämde att det skulle lyxas med kaffe och kanelbullar såhär på onsdagseftermiddagen. Hon värmde 5 bullar. Jag fick en, Sofia fick en och Nelson fick, med lite clever matematik, då 3 stycken. Vanligtvis äter han topplagret på en och så är han färdig. Fascinerande men också lite jobbigt att han ätit sig mätt på några cinnamonbuns liksom..

En halvtimme senare står Sofia och rullar/steker köttbullar. Nelson får provsmaka två.Ytterligare 5 minuter senare så är Nelson allvarlig: han vill ha mat. Han får lite potatis, broccoli och några köttbullar. Han äter upp och vill ha mer, han äter upp det och vill ha mer. Det landar till slut på 16 köttbullar. 16!! Sofia skickar mejl till Neil som blir superchockad. Jag åt 11 och kände mig mätt. Och då hade jag bara fått en bulle. Ca 30 minuter senare kommer Neil hem från jobbet och ska äta mat. Nelson vill då ha mer. Vi försökte få Nelson att förstå att det kanske räcker med köttbullar för idag men han propsar. Men efter sin 17e var det stopp. 3 bullar, 1.5 potatis två broccolibitar och 17 köttbullar på en eftermiddag. Impressive.
Kom under tiden att tänka på det här Vänner-klippet. Det är dom sista 20 sekundrarna jag menar. Dock värt att se hela givetvis. Det är ju Vänner.


Funkade inte att lägga in klippet med klicka här så ska det funka. Enjoy!

I över 20 år klarade jag mig från den där peanutbutter-hysterin. Men nu så har den tagit vid vill jag lova! Varje lördag äter jag kalinka(typ som rinnig fil), musli, apelsinjuice och två rostade mackor, en med philadelphiaost och en med peanutbutter på. Hjälp. Det händer vissa vardagar också... Beklagade mig för Sofia idag men hon lugnade ner mig. Hennes två träningsnarkomaner till systrar har nämligen berättat för henne att det inte alls är så farligt om man äter rätt sort, och den sorten som vi har hemma är godkänd! Tack systrarna Jelk säger jag.

Känner dock att det börjar gå lite för långt..

Min kväll. Lite bokläsning, en utav filmerna och så det snacket...

Dagens ångest.

Klockan var nio jag satte på tvättmaskinen. Tänkte att det egentligen var lite sent att det skulle låta fram till tio eftersom att jag bor i ett barnfamiljshus. Men va tusan jag körde på! Nu strax efter elva var den klar. Den höll alltså på i två timmar. Härligt. Och den där förbannade centrifugen är ju inte direkt tyst. Får be om ursäkt imorgon vid frukosten...
Annars är allt bra här i Luxie.

There's a first for everything.

Idag lagar jag chili con carne MED EN BEBIS PÅ AXELN! Det är faktiskt första gången jag lagar chili con carne period och vilket sätt jag gör det på! Samtidigt som jag bloggar! Ju mer jag tänker på det.. Jag ÄR den moderna kvinnan.

Sådärja. Måndag och ny vecka. Dock inte vilken vecka som helst utan en lite extra rolig vecka. Imorgon ska jag och Johanna, en svensk aupair tjej, åka till Rockhal och se Mando Diaos unplugged-spelning. Skoj! En biljett kostar 34 euro  vilket jag tycket är ett bra pris(vore gulligt om ni bara håller med och inte ger mig ångest om jag skulle råka ha fel). Härligt med lite lågmält dalavemod här i Luxemburg då jag inte känt av några jobbiga och tunga känslor här än. Bra att Mando kommer och tar ner mig lite på jorden.
En annan utstickande - dock väldigt jobbig - grej denna vecka är att dom ska lägga ny asfalt på vår gata och vi får inte parkera här mellan 07.00-20.00 mån-fre. Hur jobbigt är inte det då med två små barn? Inte så jobbigt tänker ni kanske nu. Men då har jag inte berättat att det inte finns några andra parkeringsplatser här. Svårt att förklara när ni inte vet hur det ser ut i området. Men vi bor i alla fall mitt i en backe, tänk San Francisco, och nedanför vår backe är en flod och ovanför är det majsfält. Inte dagens bästa ekvation direkt. Så vi får se hur det här går.
Nu blir det minilunch och promenad upp(yep två kilometer RAKT upp för en helvetes kulle! Ursäkta franskan) till Nelsons Creché. Sen äppelfika och parkhäng på det.

Diddddddyyyyyyyyyy

Hör också att jag är med än välkommen att gå upp en trappa. Söta Nelson står nämligen och skriker "DIDDY" neråt i trappen. Diddy är då mitt smeknamn. Ingen utav oss förstår riktigt vart det kommer ifrån men det får Neil att skratta varje dag. Good for him then. Så här i huset har vi en daddy och en Diddy. Killen har annars inga som helst likheter med Sean Combs.

Söndag

Vad hände med den här söndagen egentligen? I'll tell ya! Brunchen med Matilde blev till lunch som intogs på Pizza Hut. Inte speciellt fancy men det var det enda stället med rimliga priser på sallader. På de övriga ställena fick man hosta upp 18 euro för en sketen sallad. Nej tack sa vi och drog in och betalade 9 på Pizza Hut istället. Gott var det också. Spagetti med bacon och svamp.
Sen väntade jag på bussen så länge att jag trodde mina händer skulle dö. Det har ju gått och blivit höst här nu. Vilket visserligen är normalt i oktober men eftersom att det för mindre än en vecka sedan var uppåt 30 grader och idag bara 13 så känns det bara fel. Vägrar också använda vantar och mössa redan. Vägrar. Så jag får väl skylla mig lite själv också...
När jag kom hem hade vi besök av Sofias svenska kollega och hans rumänska fru. Det var.. speciellt. Sofia och Neil är verkligen supersociala och Neil kan lätta upp stämningen i vilket sällskap som helst(Sofia också visserligen men Neil saknar sociala spärrar ibland vilket kan underlätta), utom detta. Samtalet var väldigt trevande och det enda samtalsämnet de nappade på var barn. Boring. Plus att mannen sa i typ 30 minuter "nä men vi borde väl ta och gå" men så gjorde dom aldrig det! Please. Dom var trevliga absolut, men kanske kan dom stanna en kortare stund nästa gång.

Forsättningen av denna söndag går i filmens tecken. Detta hushåll svämmar väl inte direkt över av filmer men jag lyckades hitta tre filmer som inte var typ Mighty Machines eller Bob the builder. Antingen blir det London-tema och Love Actually eller tema Paris och Moulin Rouge. Troligtvis blir det Love Actually eftersom att det är en av mina favvisar. Får fortfarande - efter att ha sett filmen ett tiotal gånger - gåshud varje gång jag ser detta klipp.

Fredagkväll i Luxemburg betydde häng med svenska Ellen och finska Emilia på den mexikanska restaurangen Chi-Chis. Fotbollen missade jag trots att jag fick sluta tidigare om jag ville. Vilket faktiskt inte gjorde så mycket. Efter nån timme där drog vi vidare denna första riktigt kalla höstkvällen. Det blev den fantastiska drycken Bulmers som är en blandning av päroncider och öl. Grymt gött! Sen vidare till Bypass för att möta upp alla andra aupairer. Och nu till det fantastiska. Klubben har gratis inträde och drinkar  på torsdagar och fredagar för tjejer mellan klockan 23-01. Vi halvfattiga aupairer klagar inte! Villkoret var att man hade samma glas hela kvällen. Man kom alltså dit, beställde en drink, typ vodka orangejuice eller passoa orangejuice(inga komplicerade drinkar med andra ord) och så kunde man bara gå dit och beställa en till och en till. Livsfarligt. Speciellt eftersom att dom är väldigt generösa med alkoholen down here. Vi snackar inte ens 50/50 här utan 70/30. Återigen; livsfarligt. Men jag tror att dom flesta av oss lyckades hålla oss städade. Det var alldeles för mycket trappsteg på stället för att dricka för mycket.

Men med en hungrig mage och en förkylning i kroppen så drog jag hem "redan" vid halv tre på en utav de gratis nattbussar som finns här(hur bra?!) dock hjälpte inte mer sömn. Så idag har jag knarkat SvtPlay och hängt med familjen. Blev bland annat idiotförklarad av Neil för att jag är så "pathetically naive about these sort of things" där "these sorts of things" betyder X-factorliknande program. Han säger att ALLT är fejk. I said no och stod fast vid min ståndpunkt and we agreed to disagree. Well well.
Nu dags att sova. Imorgon blir det brunch med norska Matilde och sedan hem till henne för att slinga hennes hår. Första gången jag är i nån annans hus än detta här i Luxie. Spännande!

Bonne nuit!

Klockan är halv fem och jag har fortfarande inte återhämtat mig efter gårdagskvällen. Inte för att jag var speciellt full och sådär, jag ser ju alltid till att gå och lägga mig nykter(utom vid vissa tillfällen när jag inte rår för det..) utan för att gårdagens kyla mixat med alkoholen tog mitt milda halsont till oanade höjder. Så efter en natt med feberfrossa så tar det lite tid att bli som vanligt igen. Är inte direkt sjuk men kroppen är inte hundra så det blir nog lugnt ikväll tror jag. Sofia ska laga - baserat på de glada utropen som Neil kom med när hon berättade "what's for tea" - en av hennes paradrätter och efter det är det X-factor. Låter som en pretty nice lördagskväll i mina öron.

Dumma mig som inte fattat nånting. Varför skulle kvällens planer vara inställda när jag har världens bästa aupair-familj som givetvis låter mig sluta tidigare så att jag ska kunna gå kolla på matchen?
Så nu ska jag bara försöka få tag på tjejerna igen och styra upp detta igen!

Hallåååååååå där



Morgondagens plan har gått i stöpet också. Tanken var att träffa några finska och norska tjejer på Crossfire - den skandinviska baren - och kolla Finland - Sverige. Men när jag skulle kolla upp tiden för nån timme sen så såg jag att den börjar vid sex redan. Även här - inte okej! Sen när sänds en landskamp så tidigt liksom? Tycker det borde vara nån form av lag på att alla landskamper börjar klockan 20.00. Och visst, dom ligger en timme före oss men helt ärligt; vem bryr sig om fotboll i Finland?
Anyway. När klockan är sex så jobbar man när man är aupair så det är ju bara att glömma den matchen. Dock kanske vi går dit ändå ändå lite senare och hänger med lite svenskar och andra mindre viktiga nationaliteter i Skandinavien.

Bara för att lägga upp nåt...

Kort inlägg. Jag lever men fruktar morgondagen. Sofia har blivit supersjuk. Egentligen är det väl "bara" vanlig feber-fökylning-hosta-grejen men för mig är det supersjuk eftersom att Victoria bara är 4 veckor(exakt idag faktiskt). Vi konstaterade när Neil kom hem idag att det är konstigt att jag inte blivit sjuk än som har blivit hostad rakt upp i ansiktet av Nelson både en och 20 ggr den senaste veckan. Men nu efter två skypesamtal med Uppsala(Lisa och Sara) så känner jag att näsan börjar täppa igen ordentligt. Inte okej. Emilia lyckades bekämpa sin småkrypande förkylning med loads of vitaminer. Får se vad jag kan hitta i  medicinskåpet imorgon. Kanske snor jag lite alvedonliknande medicin med körsbärssmak av Nelson..




Innan jag har tillgång till de riktiga grejerna så bjuder jag på en vitaminkick för själen. London. Good times!



Klämmer in ett litet inlägg här mitt i packningen till morgondagen och roadtripen till England med min aupairfamilj. Har ju fått lite klagomål på mitt uppdaterande och, ja, det är under all kritik verkligen men man kan också se det positivt och se det så att jag har för mycket saker att göra och people to meet. Jag lever livet deluxe helt enkelt!
Men i alla fall. Imorgon packar vi in oss i den vanligtvis stora Audin men som inte känns så värst stor och rymlig längre när 5 personer ska packa in saker för 5 dagar varav två är barn som behöver nya blöjor lika ofta som en annan säger ordet "typ" och "like" om dagarna. Men det ska nog gå bra.
Det har varit krångel med lilla Victorias pass de senaste veckorna. Inte helt enkelt att skaffa ett pass till en liten bebis.
Dagarna innan jag anlände hade familjen bestämt att hon skulle ha ett engelskt pass för att bebisar inte behöver ha öppna ögon på passfotot. Så bilder framkallades och allt var frid och fröjd i några dagar. Sen skriver ambassaden att de behöver Neils födelsebevis, vilket ju känns ganska onödigt med tanke på att Neil har ett engelskt pass, men det krävdes och efter mycket letande hittar dom på det. Det skickas in men givetvis är det inte det rätta. För Neil hade det absoluta orginalet och DET ville dom ju inte ha. Nejnej. Men efter en massa samtal mellan alla möjliga olika ambassader och tullar i olika länder så hade tiden gått och passet skulle troligtvis inte hinna bli klart men vi kunde ta med ansökningsbeviset och ett fotot på Victoria så skulle det gå bra. Men såklart så var krånglet inte klart där. För ni förstår för att få komma in i England måsste bebisarna ha öppna ögon på passfotot. Hur knasigt är inte det? I det Engelska passet får hon ha stängda ögon men för att få komma in i landet måste hon ha öppna ögon. Skrattretande konstigt. Men så är dom ju bra omständiga i England. Kör på fel sida av vägen och sånt där.
Så alternativet som återstod var ett svenskt pass. Men det skulle ta 3 veckor och ja, den tiden fanns inte, så det aboslut sista utvägen var att betala 177 euro för ett tillfälligt pass. Herregud liksom. Mitt förnyande av passet kostade 400 spänn. Men vi hämtade upp det nya tillfälliga passet idag i alla fall så vi kan ju åka imorgon. Det enda som kan gå fel nu är att det blir krångel med Neils plan från New York så att han måste flyga direkt till London(nångång ska jag skriva om hans otur med flygningar. Senast i måndags på flyget till USA). Varken jag eller Sofia är ju direkt supersugna på att köra till England och absolut inte I England!

Well well. Kanske blir det en liten uppdatering när jag är hos Emilia. Hon kastar ju ur sig blogginlägg hela tiden så jag har ju inget att skylla på när jag är med henne.
Nu - sova!

Detta är pinsamt. Men jag har köpt en dator nu så det ska väl kunna bli lite bättre på att uppdatera här. Be patient. Idag ska vi till en frisör och klippa lilla Nelson, eller Rod Stewart som han nu kallas, då kanske ni förstår att klippningen inte kommer en dag för tidigt.

Tra

Jag har ju alltid varit en Idol-fantast. Minns alla som tagit sig till fredagsfinalerna och vet vilka som hoppat av och vilka som fick komma tillbaka osv. Hade fram till förra året inte missat ett enda program(lite jobbigt att erkänna). Men jag har inte varit ensam i min omgivning; mina två kusiner Linda, Fia och Fias man Magnus är likadana(kan ha varit jag och Magnus som tvingat in dom i det lite) så 2008 startade vi en tävling. Det fanns olika kategorier man kunde plocka poäng i men det starkaste och viktigaste var så klart att gissa vem som skulle åka ut. Många fredagskvällar spenderades hemma i Nyhammar framför tvn med många diskussioner och ibland lite medvetet missledande påståenden. Allt för att ensam vinna poäng. Och tittade vi inte tillsammans skickade vi sms till varandra innan vår satta deadline. Nördigt och helt underbart. 
Tre höstar har vi alltså sysslar med detta. Men nu, sista säsongen, är jag inte hemma och det känns tråkigt. Egentligen är väl Idol ganska uttjatat och jag och Idol förlorade gnistan förra hösten när Linnea åkte ur, men det känns ändå tomt. Kanske främst för själva sällskapet. 
MEN jag har ju redan skrutit om min superhärliga aupairfamilj och igår växte dom ännu mer. Dom berättase nämligen att de är stora X-factorfans. Neil vägrar dock erkänna att han gillar det men han besitter alldeles för stor kunskap för att vara trovärdig. Jag älskar't. Missas ett avsnitt spelas det in, plus att det visas i repris på söndagarna. Jag har haft turen att det redan gått i några veckor så jag missar jobbiga auditons och hoppar in när det bara är de bra som är kvar. Och eftersom vi har engelsk sattelit så är det ju the real deal. Om en timme börjar det! Hoppas på en ny Leona Lewis. 

Bonjour!

Gud det här skulle kunna bli världens längsta inlägg. Intrycken är många och trots mina fjuttiga 2,5 dagar här så har jag hunnit med en hel del. Jag tar det i tur och ordning. Kort och koncist.

Först ut onsdag:

Bilande till Skavsta med syrran. Var supertrött och kladd på linsen gjorde mig halvblind - not a good combination. Några mil utanför Skavsta skrek syrran på mig då ett rådjur hoppade fram i mitt körfält - givetvis helt nonchalant mot det faktum att jag var på väg att köra på den. Idiot. Men jag lyckades bromsa och väja och vi klarade oss fint. Där försvann tröttheten också. Allt för nåt gott med sig som man brukar säga.
Väl på flygplatsen hände inget speciellt förutom några sista samtal med morgonpigga människor och lite delade tårar över telefon. Framme i Frankfurt så hade jag panik över min resväska eftersom att den inte direkt sticker ut. Den är stor och svart och jag visste inte vilken det var så jag vågade inte ta någon och fick ta den som låg sist kvar på bandet och - JACKPOTT- det var min. Hade varit väldigt typiskt mig annars att typ bevittna då min väska blev stulen för att jag inte har så bra koll på saker. Men men things worked out fine. I väntsalen stod Neil och välkomnade mig med en kram och ett glatt humör. Sen lade vi in väskorna i hans lilla superläckra audi-cab(I am very pleased) och påbörjade en härlig bilresa hem. Naturen runtom var vacker, absolut, men mest var det Neil som gjorde resan minnesvärd. Jag skrattade i princip hela vägen hem. Han har humor och är väldigt lätt att bonda med. Vi har redan gjort en pakt om att vi ska jobba bort den jobbiga amerikanskan(my choice of words) och byta ut den mot brittisk engelska.
Hemma i huset väntade lunch med Sofia, hennes syster Malin som varit på besök i några veckor och lilla Victoria. Jag var dock ganska tyst under lunchen på grund sömnbrist så dom skickade ner mig till mitt rum så att jag fick sova lite. Mobilen hade jag i min jackficka som var uppe i hallen så jag kunde inte ställa en klocka men jag tänkte att jag troligtvis inte skulle sova så länge. Eller jag kunde ju såklart kunnat gå upp och hämta den men det var verkligen inte ett alternativ. Jag praktiskt taget sov i trappen på väg ner. Vaknade lite mer än två timmar senare. Nelson var då hämtad från dagis/Creché och jag, han och Malin skulle åka till mataffären och handla. Jag fick då äran att sätta på honom skorna. Han är väldigt öppen vilket verkligen har underlättat för mig de här första dagarna.
Gick och lade mig klockan nio men hade lite problem med att somna. Dock inga tårar konstigt nog. Kanske hade jag inga kvar. När jag vaknade på torsdag morgon så kändes allt rätt "Ja, det är ju här jag ska vara inom den närmsta framtiden". Så otroligt skönt.

Det här med att försöka vara duktig och packa i god tid var en god tanke. Inget annat. Det går ju inte. Middag på piren ikväll och 60-årsfest imorgon kräver lite roligare kläder än t-shirtar med en jordglod på. Jaja, det var ju bara att öppna väskan igen och börja gräva. Vilket visserligen inte gjorde så mycket eftersom att den ändå måste tunnas ur. 22,5 kg redan vilket betyder övervikt och då har jag missat ett par skor och en jacka. Jaha..

Emilia att du lyckades är beundransvärt och - helt ärligt- lite irriterande.

När ens bästa vän ska på dejt så är det inte jättehärligt att ha en oladdad mobil och vara 2 mil ifrån lösningen. Tur att facebook finns och kan reducera skadan! Så nu vet jag ändå vad som ska hända och vilka kläder som gäller. Såna där världsviktiga frågor, ni vet.

Sådärja, nu känns det verkligen att allt är på väg att dra igång. Fick bekräftelsemail från min aupairfamilj igår med min flygbiljett. Skavsta - Frankfurt den 14 september och därifrån åker jag bil med Neil till Luxemburg. I Luxemburg väntar Sofia Sofias syster, Nelson och troligtvis en alldeles nyfödd liten tjej. Tänk att jag ska ta hand om två små barn i ett år framöver. Varje dag! En utmaning indeed.
Sofia tipsade mig förra veckan om en grupp på facebook där så gott som alla som jobbar som aupairer eller nannys i Luxemburg är medlemmar. Och jag har redan fått två mail från två tjejer som gärna hittar på något när jag åkt ner. Och det är verkligen alla möjliga människor där. Alltifrån partyprissar till kulturnördar som inte vill festa men som gärna går på konserter och museeum. Och så alla däremellan. Plus alla dessa olika nationaliteter; estländare, kanadensare, svenskar, britter, kroatier - så himla spännande!
Och det bästa av allt är att jag varken är nervös eller känslosam. Än så länge i alla fall. Just nu tycker jag bara att allt är jätteroligt, jag är så positiv så att jag nästan kräks på mig själv. Men då har jag turen att jag råkar vara bäst på att ta ned mig själv på jorden och bli normal. För tillfället funkar fraser och tankar som "Förra veckan tappade du din mobil i golvet så att den inte fungerar och du kommer inte hinna få varken försäkringspengar eller lön innan du åker", eller varför inte "du måste köpa ny mobil, betala linserna och en grejer till necessären innan du åker nästa onsdag". Väldigt effektfullt. Dock försvinner inte viljan att ibland göra en kaskad. Närå.



Jag och mammas gamla - min nuvarande - mobil säger hej då
och drar till Teliabutiken för att göra slut på mina sista pengar.



Dålig uppdatering på bloggen nu när det faktiskt händer saker på Luxemburgfronten. Men nu är det så att jag tog körkort igår och har liiite andra saker för mig. Miljöförstöring ni vet.

Har visserligen hunnit med att detoxa själen här ute.

Igår, var en väldigt intensiv dag med mycket tid över. Fråga mig inte hur det hänger ihop, men så var det. Slängde mig på tåget vid halv nio(var faktiskt i tid) och kom fram till Örebro strax efter 10. Provet var inte förrän 13.30 så jag hade god tid på mig att slå mig ner nånstans för att nöta nöta nöta. Jag var väldigt tacksam för att jag spenderade ett dygn där i juli så att jag hittade någorlunda. Gick in till stan, beställde en kaffe och gick till en fin park som ligger vid Örebro slott och jag skulle kunna sätta pengar på att den hette Slottsparken. Det känns logiskt. Och där satt jag på en bänk och läste i mina böcker vid vattnet - ashärligt. Sen efter ett tag kom jag och tänka på att jag aldrig någonsin skulle ha suttit i en park om jag hade varit i Ludvika. Varför är det så egentligen?

När vi i början av augusti drog till Stockholm så satt vi redan veckan innan och fantiserade om hur härligt det skulle vara att köpa nåt gott att äta och dricka för att sedan sätta oss i en park nånstans och mysa bland massa folk. Det blev något exotiskt över det där. Mat i en park - BLAND FOLK. Det går inte här i Ludvika. Att äta i parken går ju bra men att göra det bland folk ain't gonna happen. Vi har två parker och jag ser sällan människor där. I Kasttjärnsparken ser man oftast bara fåglar och i Stadsparken genompasserande. Förutom barnfamiljerna som leker vid lekplatsen på dagarna.
Istället sitter vi på caféer mitt i stan och dricker vårt kaffe och äter vår lunch. Vi som faktiskt bor norrut där det största delen av året är svinkallt, borde väl egentligen utnyttja de fina parker som vi faktiskt har. En liten picknick i gräset i stället för att äta matlådan i matsalen på jobbet som man gör året om är väl att föredra?
Detta är bara en gissning men det känns som ett typiskt småstadsfenomen. Oerhört synd.

Detta är inget jobbigt uppmanande "att nu ludvika och småstadsbor ska vi ändra på detta och börja hänga i parker". Det är bara ett konstaterande, och ett tråkigt sådant. Jag hopppas på mer parkhäng i Luxemburg.

Fint, ja, men också svinkallt! Gick därifrån med några blåtonade fingrar.

Okej, jag kanske inte nötade HELA tiden..

Efter en dag i Örebro som innehöll en alldeles för tung väska, plugg i en kall men fin park, mycket promenerande, en kristen bokhandel(där undertecknad kanske fällde en liten klumpig kommentar), MÅNGA kisspauser, stressutslag och ett godkänt teoriprov(tack) så har jag varit trött sedan halv sju. Men jag inte sova! Det är helt sjukt. Jag har pratat i telefon med fyra personer ikväll och kan väl inte säga att jag sa speciellt mycket till någon utav dem på grund av min trötthet, men jag kan ändå inte somna. Jag anar adrenalin och dålig förbränning av kaffe.

Imorgon tänkte jag skriva om några saker jag funderat över en längre tid och som blev tydligare idag i Örebro. Men nu ska jag försöka sova. Igen.

Jag saknar dig

Ja det var ju lite temat idag. Filmen vi såg var svensk och handlade om ett tvillingpar varav en dör och som biobesökare får man följa med den andra systerns kamp att fortsätta sitt liv. Det var så mycket känslor som kom fram. Vid ett tillfälle skrattade vi av glädje samtidigt som vi grät av sorg. Kan inte minnas att det hänt mig tidigare, i alla fall inte på film. Men alla fem tjejer vill varna alla som tänkt den som dejtfilm. Detta är en film att se med sina vänner och inga andra. Man hulkar under denna film. Sminket som du fixat så fint innan kommer inte vara där du vill att det ska vara, mascaran kommer vara runt ögonen och din foundation/puder kommer du hitta på pappersnäsduken - som är obligatorisk. Jag rekommenderar verkligen filmen. Den får en att titta på sina egna relationer utan att vara moralpredikande.
Men gråtfesten var inte över för att filmen var det, efteråt var det dags att säga hejdå till Emilia. Eller ett "vi ses" och "vi hörs imorgon kväll" snarare. But still. Det var ändå en gråtande tjej som cyklade hem denna sensommarkväll.
Efter ett tag kände jag att det var nog så jag ringde en annan vän som till svar på min fråga "vad gör du?" svarade: "jag sitter och flåsar i soffan". Haha, återigen gråt och skratt samtidigt.  Glädje och sorg.
Jag tror att det är ganska representerande kombination för tiden vi har framför oss. En jätterolig tid som samtidigt är sorglig för att vi inte kommer dela den med varandra.

Jag och biotjejerna

Som vi nötat ut utrycket "det här blir det sista grejen med gänget". Tror vi har sagt så sedan vi i juli var i Örebro och såg Veronica Maggio. Den här tiden för exakt en månad sen lämnade vi örebro bakom oss och - ursäkta franskan- så fan heller att det var "det sista vi gjorde". En veckan senare drog större delen av gänget i Stockholm i flera dagar och sen har vi setts flera gånger i veckan. Such dramaqueens ibland.
Men idag är det alltså dags. Imorgon börjar de flesta i skolan på riktigt och Emilia åker till London. Så ikväll ska vi se den nya svenska filmen "Jag saknar dig" och umgås en sista gång(told ya - dramaqueens!) innan jul.
Så idag när jag sitter vid spotify så är det inte direkt min myslista eller vår egna lista som spelas. Nej idag är det helsvenskt med Evert Taube som gäller. Glad musik liksom. För minsta lilla antydan till stillsam och känslosam låt, får mig ur balans.

Nu börjar det verkligen dra ihop sig. Danna var förste man att dra, Sara och båda Lisorna flyttade den här veckan till Stockholm och Uppsala för att plugga. Och på måndag är det Emilias tur.
Emilia och Daniela är dom av tjejerna som jag känt kortast tid, men på ett år har dom gått och blivit en självklarhet hos mig och dom andra tjejerna. Under det senaste året är det dom som jag umgåtts mest med. Det har blivit mycket fika, fester och härliga hemmakvällar. Det är ju dom två(mest fanatiska Emilia dock) som fått mig att älska Harry Potter. Och nu är det sista dagarna vi kan umgås innan jul. Så igår när det var så varmt och fint väder igår så tog jag med mig planerna att plugga körkortsteori hemma och kastade dom i sjön där jag skulle träffa Emilia. Sen droppade Sanna förbi och när det blev för kallt åkte vi hem till hennes lägegnhet och hängde på mattan. Bra fredagskväll.



Solnedgång, vatten, vindruvor och filt med en utav de bästa.



Sitter i Nyhammar och om några timmar ska vi bege oss till kyrkan i Grangärde på begravning. Det blir min tredje begravning jag går på. Den första var min morfars när jag var 13 och för några månader sedan var jag med som vän och sångare på en kompis farfars begravning. Och det spelar ingen roll egentligen hur relationen till den döda var; begravningar är alltid jobbiga. Men när det som idag; är för någon vars död kom alldeles för tidigt, blir det lite tyngre. Men det känns alltid skönt att få lite avslut.

Förra veckan köpte min kusin Linda en ny bil och senare samma dag skulle jag åka med henne ut till Grangärde så hon bad mig att bränna lite skivor till nya bilen. Vilket jag gärna gjorde och det blev hennes önskemål blandat med några av mina egna favoriter som jag tror hon skulle gilla. Skulle ge skivorna VG+ - hennes låtval drog ner. Hoffmaestro och Melissa Horn är inte min grej. Verkar dock vara den enda i hela Sverige som tycker så. Men det står jag för.
I alla fall. Linda var idag på roadtrip på väg ner till Växsjö och ringde mig på vägen och snackade lite. Trevligt. Och givetvis fanns det sekvenser som var väldigt roliga. Denna konversation exempelvis:

Jag: "Nu när du har lyssnat in dig ordentligt; vad tycker du om skivorna?"
Linda: "Dom är jättebra! Min favorit är nog den här (hon sjunger)'I love Itaaaalyyy'."
U: Va?
L: "Ja. Du vet". Och så hon sjunger den igen, med liite tveksam melodi.
U: "Alltså nej. Det finns ingen låt på nån utav skiva som går sådär."
L: "Men! JAG LYSSNAR JU PÅ DEN NU! Hör du inte?"
U: "Nej."
L:"Vänta så sätter jag luren vid högtalaren."

Nu hör jag låten och blir full i skratt.

U: "Linda, låten heter 'This years love' och går inte alls sådär. Han sjunger 'This years love HAD BETTER LAST! Inte 'I love Italy'!!!"

Fortsatt konversation var fylld med skratt. Kan det vara årets felsjungning?