Igår, var en väldigt intensiv dag med mycket tid över. Fråga mig inte hur det hänger ihop, men så var det. Slängde mig på tåget vid halv nio(var faktiskt i tid) och kom fram till Örebro strax efter 10. Provet var inte förrän 13.30 så jag hade god tid på mig att slå mig ner nånstans för att nöta nöta nöta. Jag var väldigt tacksam för att jag spenderade ett dygn där i juli så att jag hittade någorlunda. Gick in till stan, beställde en kaffe och gick till en fin park som ligger vid Örebro slott och jag skulle kunna sätta pengar på att den hette Slottsparken. Det känns logiskt. Och där satt jag på en bänk och läste i mina böcker vid vattnet - ashärligt. Sen efter ett tag kom jag och tänka på att jag aldrig någonsin skulle ha suttit i en park om jag hade varit i Ludvika. Varför är det så egentligen?

När vi i början av augusti drog till Stockholm så satt vi redan veckan innan och fantiserade om hur härligt det skulle vara att köpa nåt gott att äta och dricka för att sedan sätta oss i en park nånstans och mysa bland massa folk. Det blev något exotiskt över det där. Mat i en park - BLAND FOLK. Det går inte här i Ludvika. Att äta i parken går ju bra men att göra det bland folk ain't gonna happen. Vi har två parker och jag ser sällan människor där. I Kasttjärnsparken ser man oftast bara fåglar och i Stadsparken genompasserande. Förutom barnfamiljerna som leker vid lekplatsen på dagarna.
Istället sitter vi på caféer mitt i stan och dricker vårt kaffe och äter vår lunch. Vi som faktiskt bor norrut där det största delen av året är svinkallt, borde väl egentligen utnyttja de fina parker som vi faktiskt har. En liten picknick i gräset i stället för att äta matlådan i matsalen på jobbet som man gör året om är väl att föredra?
Detta är bara en gissning men det känns som ett typiskt småstadsfenomen. Oerhört synd.

Detta är inget jobbigt uppmanande "att nu ludvika och småstadsbor ska vi ändra på detta och börja hänga i parker". Det är bara ett konstaterande, och ett tråkigt sådant. Jag hopppas på mer parkhäng i Luxemburg.

Fint, ja, men också svinkallt! Gick därifrån med några blåtonade fingrar.

Okej, jag kanske inte nötade HELA tiden..

Efter en dag i Örebro som innehöll en alldeles för tung väska, plugg i en kall men fin park, mycket promenerande, en kristen bokhandel(där undertecknad kanske fällde en liten klumpig kommentar), MÅNGA kisspauser, stressutslag och ett godkänt teoriprov(tack) så har jag varit trött sedan halv sju. Men jag inte sova! Det är helt sjukt. Jag har pratat i telefon med fyra personer ikväll och kan väl inte säga att jag sa speciellt mycket till någon utav dem på grund av min trötthet, men jag kan ändå inte somna. Jag anar adrenalin och dålig förbränning av kaffe.

Imorgon tänkte jag skriva om några saker jag funderat över en längre tid och som blev tydligare idag i Örebro. Men nu ska jag försöka sova. Igen.

Jag saknar dig

Ja det var ju lite temat idag. Filmen vi såg var svensk och handlade om ett tvillingpar varav en dör och som biobesökare får man följa med den andra systerns kamp att fortsätta sitt liv. Det var så mycket känslor som kom fram. Vid ett tillfälle skrattade vi av glädje samtidigt som vi grät av sorg. Kan inte minnas att det hänt mig tidigare, i alla fall inte på film. Men alla fem tjejer vill varna alla som tänkt den som dejtfilm. Detta är en film att se med sina vänner och inga andra. Man hulkar under denna film. Sminket som du fixat så fint innan kommer inte vara där du vill att det ska vara, mascaran kommer vara runt ögonen och din foundation/puder kommer du hitta på pappersnäsduken - som är obligatorisk. Jag rekommenderar verkligen filmen. Den får en att titta på sina egna relationer utan att vara moralpredikande.
Men gråtfesten var inte över för att filmen var det, efteråt var det dags att säga hejdå till Emilia. Eller ett "vi ses" och "vi hörs imorgon kväll" snarare. But still. Det var ändå en gråtande tjej som cyklade hem denna sensommarkväll.
Efter ett tag kände jag att det var nog så jag ringde en annan vän som till svar på min fråga "vad gör du?" svarade: "jag sitter och flåsar i soffan". Haha, återigen gråt och skratt samtidigt.  Glädje och sorg.
Jag tror att det är ganska representerande kombination för tiden vi har framför oss. En jätterolig tid som samtidigt är sorglig för att vi inte kommer dela den med varandra.

Jag och biotjejerna

Som vi nötat ut utrycket "det här blir det sista grejen med gänget". Tror vi har sagt så sedan vi i juli var i Örebro och såg Veronica Maggio. Den här tiden för exakt en månad sen lämnade vi örebro bakom oss och - ursäkta franskan- så fan heller att det var "det sista vi gjorde". En veckan senare drog större delen av gänget i Stockholm i flera dagar och sen har vi setts flera gånger i veckan. Such dramaqueens ibland.
Men idag är det alltså dags. Imorgon börjar de flesta i skolan på riktigt och Emilia åker till London. Så ikväll ska vi se den nya svenska filmen "Jag saknar dig" och umgås en sista gång(told ya - dramaqueens!) innan jul.
Så idag när jag sitter vid spotify så är det inte direkt min myslista eller vår egna lista som spelas. Nej idag är det helsvenskt med Evert Taube som gäller. Glad musik liksom. För minsta lilla antydan till stillsam och känslosam låt, får mig ur balans.

Nu börjar det verkligen dra ihop sig. Danna var förste man att dra, Sara och båda Lisorna flyttade den här veckan till Stockholm och Uppsala för att plugga. Och på måndag är det Emilias tur.
Emilia och Daniela är dom av tjejerna som jag känt kortast tid, men på ett år har dom gått och blivit en självklarhet hos mig och dom andra tjejerna. Under det senaste året är det dom som jag umgåtts mest med. Det har blivit mycket fika, fester och härliga hemmakvällar. Det är ju dom två(mest fanatiska Emilia dock) som fått mig att älska Harry Potter. Och nu är det sista dagarna vi kan umgås innan jul. Så igår när det var så varmt och fint väder igår så tog jag med mig planerna att plugga körkortsteori hemma och kastade dom i sjön där jag skulle träffa Emilia. Sen droppade Sanna förbi och när det blev för kallt åkte vi hem till hennes lägegnhet och hängde på mattan. Bra fredagskväll.



Solnedgång, vatten, vindruvor och filt med en utav de bästa.



Sitter i Nyhammar och om några timmar ska vi bege oss till kyrkan i Grangärde på begravning. Det blir min tredje begravning jag går på. Den första var min morfars när jag var 13 och för några månader sedan var jag med som vän och sångare på en kompis farfars begravning. Och det spelar ingen roll egentligen hur relationen till den döda var; begravningar är alltid jobbiga. Men när det som idag; är för någon vars död kom alldeles för tidigt, blir det lite tyngre. Men det känns alltid skönt att få lite avslut.

Förra veckan köpte min kusin Linda en ny bil och senare samma dag skulle jag åka med henne ut till Grangärde så hon bad mig att bränna lite skivor till nya bilen. Vilket jag gärna gjorde och det blev hennes önskemål blandat med några av mina egna favoriter som jag tror hon skulle gilla. Skulle ge skivorna VG+ - hennes låtval drog ner. Hoffmaestro och Melissa Horn är inte min grej. Verkar dock vara den enda i hela Sverige som tycker så. Men det står jag för.
I alla fall. Linda var idag på roadtrip på väg ner till Växsjö och ringde mig på vägen och snackade lite. Trevligt. Och givetvis fanns det sekvenser som var väldigt roliga. Denna konversation exempelvis:

Jag: "Nu när du har lyssnat in dig ordentligt; vad tycker du om skivorna?"
Linda: "Dom är jättebra! Min favorit är nog den här (hon sjunger)'I love Itaaaalyyy'."
U: Va?
L: "Ja. Du vet". Och så hon sjunger den igen, med liite tveksam melodi.
U: "Alltså nej. Det finns ingen låt på nån utav skiva som går sådär."
L: "Men! JAG LYSSNAR JU PÅ DEN NU! Hör du inte?"
U: "Nej."
L:"Vänta så sätter jag luren vid högtalaren."

Nu hör jag låten och blir full i skratt.

U: "Linda, låten heter 'This years love' och går inte alls sådär. Han sjunger 'This years love HAD BETTER LAST! Inte 'I love Italy'!!!"

Fortsatt konversation var fylld med skratt. Kan det vara årets felsjungning?

Uppskattar verkligen det här nya som Facebook har börjat med, det här med att ens gamla statusar dyker upp ibland. Det här var min status för ett år sedan. Minns det som om det var igår.

"Mitt i tillagningen av vår söndagsmiddag igår gick strömmen. Så vårt stek, rotfrukter i ugn och hemmagjorda beasås fick göras på vedspisen samtidigt som två underbart händiga karlar sprang i köket och försökte laga och fixa. Och på vår kvällspromenad blev vi jagade av en okänd volvo på landsvägen och fick fly genom en äng med bara brännässlor. Det gjorde lite ont".

Givetvis var det Lisorna som jag delade detta äventyr med

Ja då vet ni vad jag ska göra imorgon

Man kan säga vad man vill om Marnäs, området jag bor i; att det kanske inte alltid är/har varit säkert, bandidos har slagit rot några hundra meter från där jag bor och det har varit slagsmål och även nån våldtäkt om jag inte minns helt fel utanför under de tre åren jag har bott här. Och nej, det är inte nu jag kommer med nån sentimental kärleksförklaring där jag berättar att jag TROTS ALLT detta älskar det här stället och kommer sakna det jättemycket när jag åker. För det kommer jag inte. Jag tänkte bara säga att jag TROTS ALLT detta har haft en jävligt fin utsikt.

Gummichic

I Luxemburg så är det inte alls samma vinter som vi har här. Det är inte lika kallt och det medför ju att mindre snö och mer regn. Och inte mig emot faktiskt. Det ger mig bara fler tillfällen att använda gummistövlar som toppar min lista av favoritplagg. Dom får mig att tänka på midsommar och landet, lite idyll sådär. Dom här köpte jag förra veckan och dom har redan varit med till Söderbärke och idag har vi gjort ärenden på stan tillsammans. Fast dom fick inte köra bil på körskolan. Där satte jag stopp.
Med dom här finns inget dåligt väder. Jag blir nästan glad på morgonen när jag vaknar och ser att det regnar. Plus att jag är rustad för vattenpölshäng med Nelson i höst.

En av mina favorittjejer Emilia har en blogg som handlar om hennes liv. Just nu bor hon i Ludvika men om 8 dagar bor hon i London. Den heter London Calling och är en favorit. Och tydligen inte bara hos mig. Aftonbladets Peter Wennman tipsar om den på framsidan av gårdagens Aftonblad. Inte illa Empan!

Jaha, flytt till Luxemburg stundar om nån hade missat det. Och förutom att ta hand om barn så ska jag även prova på att sjunga i Svenska damkören. Mamman i familjen, Sofia, har redan hört med dom och dom väntar mig när jag drar ner. Jättekul tycker jag! Kom dock på tidigare idag att jag faktiskt inte kollat upp dom själv. Så jag googlade dom och fann en högst inbjudande presentation. Det stod nåt i stil med

"Hej sångfågel!
 Vi är 13 sångerskor yada yada yada lucia valborg yada ikea volvo yada.
 Vi övar hemma hos varandra och äter alltid ostar och dricker vin i samband med våra övningar(yada yada)".

Vad jag tycker om det? Jag låter Annie tala för mig. Förövrigt en av mina favoritfilmer när jag var yngre.

Vi två, Jaque och Emilia hänger i Söderbärke. Vad som skulle bli en spel- och filmkväll blev en filmkväll och snack om hur världen ska bli bättre. Hur ska sjukhusen bli bättre? Visst borde vi väl privatisera mera? Hur bra är egentligen EU? Och så slängde vi på lite finanskrisdiskussioner på det. Nu pratar vi relationer. Bra lördagskväll.

Det var en glad tjej igår som insåg att hon skulle få en riktig sovmorgon. För efter att jag kom hem från Stockholm och Eskilstuna så har jag haft saker att göra på morgonarna(svårt ord!) helg som vardag. Och visst jag har haft tur, en eller två morgnar har jag kunnat sova till typ nio, men jag är en sån som behöver sova ut once in a while. Så efter, en massa jobb, körlektioner och barnvaktande så hade jag inget att göra denna förmiddag så nu jäklar skulle det sovas ut! Jobbigt bara att jag vänt lite på dygnet och att jag var klarvaken klockan tio. Men skam den som ger sig! Efter en halvtimme av maniska tankar "jag måste somna om. jag måste somna om. sovsovsovsov" osv så lyckades jag somna. Vaknade halv tolv, tänkte "äh va fan varför inte sova lite till?", sov en halvtimme till, resonerade lika och vaknade sedan slutgiltigt halv ett. Ångest. Att tvinga sig till sömn när man faktiskt har sovit tillräckligt och inte är trött är inget jag rekommenderar. Man blir seg.

Förutom att jag var brunare då så är det inte alls så stor skillnad på dagens jag och jaget denna dag för 5 år sedan.
Förutom insidan såklart. Thank God.

Sara Sara Sara, fina Sara. Hon har påbörjat en spellista på spotify där vi ska lägga till sånger som får oss att tänka på varandra. En sån himla fin grej. Jag kan verkligen inte fatta att jag inte kommer prata med minst en utav alla tjejer - och David- varje dag. Inget kommer längre att vara spontant. I alla fall inte för oss som drar utomlands.
Egentligen är det ju något bra. Ingen utav oss vill bo i Ludvika så nu drar alla ut i världen för att göra det dom vill. Så underneath det sorgsna jaget finns en tjej som är glad och stolt över sina vänner. Men det är jobbigt.

För grejen är att även fast det i en utav låtarna på listan sjungs "Nevermind I'll find someone like you", så kommer jag ju inte göra det.

Jaque fyller 20 år om typ 45 minuter och kvällen har helt vigts åt henne. Typ. Vi har i alla fall varit hos henne. Tacos och dipp i olika varianter stod på menyn. Behövs liksom inget mer för en lyckad kväll. Förutom alkohol då som några intog under kvällen. Men vi som ska jobba imorgon, flytta till Stockholm imorgon eller äter fyra olika mediciner åkte hem tidigt.

Jahapp, det var typ min dag. Förutom att jag imorse på väg till jobbet stannade på Tanka och bad dom hjälpa mig att pumpa bakdäcket på cykeln. Ibland blir jag på riktigt rädd för mig själv.

OBS!

Bilden är alltså inte från ikväll. 

1 augusti

Här börjar bildkavalkaden.

Hemma i Grangärde en sväng.

Åkte sen med moster, Linda och fosterfamiljen- inte så illa som det låter- till Malingarna.

Där plockades det blåbär



Lite utsikt

Fil müsli och färska blåbär. Sommarlyx.

Äntligen hemma efter en långhelg i Stockholm och ett dygn i Eskilstuna. Mycket bilder har tagit och efter lite kritik från Danna så tänkte jag faktiskt lägga upp några. Denna blogg är ju inte direkt bortskämd med bilder. Eller inlägg at all.

Men först en bild som är nån veckan gammal som är på några av dom finaste jag vet. Den togs på min troligtvis sista partykväll i Luddis innan flytten.

Det faktum att jag blev sämst på bilden är bara att tänka bort. För snart är den framkallad och inramad för att sedan bli placerad på första parkett i mitt nya rum i Luxemburg. Jag tror att allt kommer bli lättare då.



Kluven

Så långt tillbaka som jag kan minnas har julaftnar, nyårsaftnar, påskmiddagar, födelsedagsfester och framförallt midsommarfester innehållit musik. Och är man från Dalarna, och kanske just Grangärdetrakten som jag, så blir det mycket av Dan Anderssons visor som spelats flitigast. Jag ska erkänna; 6-10-åriga jag var kanske inte direkt överförtjust. Då ville man bara att Tobbe skulle komma och riva av "Gunga" och "Maria går på vägen" så att man kunde sjunga med. 20 åriga jag däremot är överförtjust. Eller förtjust är fel ord. Att vara "förtjust" i Dan Anderssons texter är fel. Det är ett för ljust ord för hans mörka och lågmälda texter.
Imorgon drar den årliga Dan Andersson-veckan igång. För några år sedan stod jag och mamma i ösregn och såg Peter Harrysson, då programledare för mitt favoritprogram Så ska det låta, uppträda vid Loussastugan som Dan Andersson bodde i 1912-1915. Det var då det började för mig. Men de senaste 3 åren har det mest handlat om milan. Dan var förutom diktare även kolare och vaktade vid kolmilor dag som natt. Och under denna minnesveckan är dom ett handfull med karlar, med betoning på karlar, som bor vid en mila uppe i skogen och eldar kol dom turas om att ha nattskift och se efter kolen. Tycker det är så fint. En utav dessa karlar är en kär favorit som är gift med min moster. Så det har blivit lite av en släktgrej att umgås med varandra och med andra en eller två kvällen uppe i skogen i de fulaste och bekvämaste kläder man äger. Lukten är inte att leka med, det tar typ en kvart att vänja sig vid den. Och imorgon drar det alltså igång. Jag brukar vara där på onsdagar.

Men självklart är det inte endast detta som händer i veckan. Största delen av mitt kompisgäng ska till Stockholm för att hänga och för att suga in Pride-energin. Och så även jag! Men det är ju inte bara Prideenergin jag vill suga in. Jag vill ta in allt. Allt som jag kan. För hur fjantigt det än låter så har känslan av att allt man gör är för sista gången rotat sig. Med mindre än två veckor kvar i Sverige blir Prideveckan blir sista stora grejen innan vi börjar splittras, och milan som är så mysig och på ett sätt personlig vet jag inte när jag kommer besöka nästa gång. Har jag tur så blir det om ett år. Eller så blir det om 3. Ni förstår kanske känslan.
Givetvis är detta inget problem som inte går att lösa. Självklart kan jag skjuta upp resan till Stockholm en dag, det är ju inte ett praktiskt problem. Men känslan av att missa nånting - en händelse, en diskussion, ett skratt, en känsla - någon annanstans kommer ändå finnas med.

Så ja, kluven är precis det jag känner mig just nu.