Klämmer in ett litet inlägg här mitt i packningen till morgondagen och roadtripen till England med min aupairfamilj. Har ju fått lite klagomål på mitt uppdaterande och, ja, det är under all kritik verkligen men man kan också se det positivt och se det så att jag har för mycket saker att göra och people to meet. Jag lever livet deluxe helt enkelt!
Men i alla fall. Imorgon packar vi in oss i den vanligtvis stora Audin men som inte känns så värst stor och rymlig längre när 5 personer ska packa in saker för 5 dagar varav två är barn som behöver nya blöjor lika ofta som en annan säger ordet "typ" och "like" om dagarna. Men det ska nog gå bra.
Det har varit krångel med lilla Victorias pass de senaste veckorna. Inte helt enkelt att skaffa ett pass till en liten bebis.
Dagarna innan jag anlände hade familjen bestämt att hon skulle ha ett engelskt pass för att bebisar inte behöver ha öppna ögon på passfotot. Så bilder framkallades och allt var frid och fröjd i några dagar. Sen skriver ambassaden att de behöver Neils födelsebevis, vilket ju känns ganska onödigt med tanke på att Neil har ett engelskt pass, men det krävdes och efter mycket letande hittar dom på det. Det skickas in men givetvis är det inte det rätta. För Neil hade det absoluta orginalet och DET ville dom ju inte ha. Nejnej. Men efter en massa samtal mellan alla möjliga olika ambassader och tullar i olika länder så hade tiden gått och passet skulle troligtvis inte hinna bli klart men vi kunde ta med ansökningsbeviset och ett fotot på Victoria så skulle det gå bra. Men såklart så var krånglet inte klart där. För ni förstår för att få komma in i England måsste bebisarna ha öppna ögon på passfotot. Hur knasigt är inte det? I det Engelska passet får hon ha stängda ögon men för att få komma in i landet måste hon ha öppna ögon. Skrattretande konstigt. Men så är dom ju bra omständiga i England. Kör på fel sida av vägen och sånt där.
Så alternativet som återstod var ett svenskt pass. Men det skulle ta 3 veckor och ja, den tiden fanns inte, så det aboslut sista utvägen var att betala 177 euro för ett tillfälligt pass. Herregud liksom. Mitt förnyande av passet kostade 400 spänn. Men vi hämtade upp det nya tillfälliga passet idag i alla fall så vi kan ju åka imorgon. Det enda som kan gå fel nu är att det blir krångel med Neils plan från New York så att han måste flyga direkt till London(nångång ska jag skriva om hans otur med flygningar. Senast i måndags på flyget till USA). Varken jag eller Sofia är ju direkt supersugna på att köra till England och absolut inte I England!

Well well. Kanske blir det en liten uppdatering när jag är hos Emilia. Hon kastar ju ur sig blogginlägg hela tiden så jag har ju inget att skylla på när jag är med henne.
Nu - sova!

Detta är pinsamt. Men jag har köpt en dator nu så det ska väl kunna bli lite bättre på att uppdatera här. Be patient. Idag ska vi till en frisör och klippa lilla Nelson, eller Rod Stewart som han nu kallas, då kanske ni förstår att klippningen inte kommer en dag för tidigt.

Tra

Jag har ju alltid varit en Idol-fantast. Minns alla som tagit sig till fredagsfinalerna och vet vilka som hoppat av och vilka som fick komma tillbaka osv. Hade fram till förra året inte missat ett enda program(lite jobbigt att erkänna). Men jag har inte varit ensam i min omgivning; mina två kusiner Linda, Fia och Fias man Magnus är likadana(kan ha varit jag och Magnus som tvingat in dom i det lite) så 2008 startade vi en tävling. Det fanns olika kategorier man kunde plocka poäng i men det starkaste och viktigaste var så klart att gissa vem som skulle åka ut. Många fredagskvällar spenderades hemma i Nyhammar framför tvn med många diskussioner och ibland lite medvetet missledande påståenden. Allt för att ensam vinna poäng. Och tittade vi inte tillsammans skickade vi sms till varandra innan vår satta deadline. Nördigt och helt underbart. 
Tre höstar har vi alltså sysslar med detta. Men nu, sista säsongen, är jag inte hemma och det känns tråkigt. Egentligen är väl Idol ganska uttjatat och jag och Idol förlorade gnistan förra hösten när Linnea åkte ur, men det känns ändå tomt. Kanske främst för själva sällskapet. 
MEN jag har ju redan skrutit om min superhärliga aupairfamilj och igår växte dom ännu mer. Dom berättase nämligen att de är stora X-factorfans. Neil vägrar dock erkänna att han gillar det men han besitter alldeles för stor kunskap för att vara trovärdig. Jag älskar't. Missas ett avsnitt spelas det in, plus att det visas i repris på söndagarna. Jag har haft turen att det redan gått i några veckor så jag missar jobbiga auditons och hoppar in när det bara är de bra som är kvar. Och eftersom vi har engelsk sattelit så är det ju the real deal. Om en timme börjar det! Hoppas på en ny Leona Lewis. 

Bonjour!

Gud det här skulle kunna bli världens längsta inlägg. Intrycken är många och trots mina fjuttiga 2,5 dagar här så har jag hunnit med en hel del. Jag tar det i tur och ordning. Kort och koncist.

Först ut onsdag:

Bilande till Skavsta med syrran. Var supertrött och kladd på linsen gjorde mig halvblind - not a good combination. Några mil utanför Skavsta skrek syrran på mig då ett rådjur hoppade fram i mitt körfält - givetvis helt nonchalant mot det faktum att jag var på väg att köra på den. Idiot. Men jag lyckades bromsa och väja och vi klarade oss fint. Där försvann tröttheten också. Allt för nåt gott med sig som man brukar säga.
Väl på flygplatsen hände inget speciellt förutom några sista samtal med morgonpigga människor och lite delade tårar över telefon. Framme i Frankfurt så hade jag panik över min resväska eftersom att den inte direkt sticker ut. Den är stor och svart och jag visste inte vilken det var så jag vågade inte ta någon och fick ta den som låg sist kvar på bandet och - JACKPOTT- det var min. Hade varit väldigt typiskt mig annars att typ bevittna då min väska blev stulen för att jag inte har så bra koll på saker. Men men things worked out fine. I väntsalen stod Neil och välkomnade mig med en kram och ett glatt humör. Sen lade vi in väskorna i hans lilla superläckra audi-cab(I am very pleased) och påbörjade en härlig bilresa hem. Naturen runtom var vacker, absolut, men mest var det Neil som gjorde resan minnesvärd. Jag skrattade i princip hela vägen hem. Han har humor och är väldigt lätt att bonda med. Vi har redan gjort en pakt om att vi ska jobba bort den jobbiga amerikanskan(my choice of words) och byta ut den mot brittisk engelska.
Hemma i huset väntade lunch med Sofia, hennes syster Malin som varit på besök i några veckor och lilla Victoria. Jag var dock ganska tyst under lunchen på grund sömnbrist så dom skickade ner mig till mitt rum så att jag fick sova lite. Mobilen hade jag i min jackficka som var uppe i hallen så jag kunde inte ställa en klocka men jag tänkte att jag troligtvis inte skulle sova så länge. Eller jag kunde ju såklart kunnat gå upp och hämta den men det var verkligen inte ett alternativ. Jag praktiskt taget sov i trappen på väg ner. Vaknade lite mer än två timmar senare. Nelson var då hämtad från dagis/Creché och jag, han och Malin skulle åka till mataffären och handla. Jag fick då äran att sätta på honom skorna. Han är väldigt öppen vilket verkligen har underlättat för mig de här första dagarna.
Gick och lade mig klockan nio men hade lite problem med att somna. Dock inga tårar konstigt nog. Kanske hade jag inga kvar. När jag vaknade på torsdag morgon så kändes allt rätt "Ja, det är ju här jag ska vara inom den närmsta framtiden". Så otroligt skönt.

Det här med att försöka vara duktig och packa i god tid var en god tanke. Inget annat. Det går ju inte. Middag på piren ikväll och 60-årsfest imorgon kräver lite roligare kläder än t-shirtar med en jordglod på. Jaja, det var ju bara att öppna väskan igen och börja gräva. Vilket visserligen inte gjorde så mycket eftersom att den ändå måste tunnas ur. 22,5 kg redan vilket betyder övervikt och då har jag missat ett par skor och en jacka. Jaha..

Emilia att du lyckades är beundransvärt och - helt ärligt- lite irriterande.

När ens bästa vän ska på dejt så är det inte jättehärligt att ha en oladdad mobil och vara 2 mil ifrån lösningen. Tur att facebook finns och kan reducera skadan! Så nu vet jag ändå vad som ska hända och vilka kläder som gäller. Såna där världsviktiga frågor, ni vet.

Sådärja, nu känns det verkligen att allt är på väg att dra igång. Fick bekräftelsemail från min aupairfamilj igår med min flygbiljett. Skavsta - Frankfurt den 14 september och därifrån åker jag bil med Neil till Luxemburg. I Luxemburg väntar Sofia Sofias syster, Nelson och troligtvis en alldeles nyfödd liten tjej. Tänk att jag ska ta hand om två små barn i ett år framöver. Varje dag! En utmaning indeed.
Sofia tipsade mig förra veckan om en grupp på facebook där så gott som alla som jobbar som aupairer eller nannys i Luxemburg är medlemmar. Och jag har redan fått två mail från två tjejer som gärna hittar på något när jag åkt ner. Och det är verkligen alla möjliga människor där. Alltifrån partyprissar till kulturnördar som inte vill festa men som gärna går på konserter och museeum. Och så alla däremellan. Plus alla dessa olika nationaliteter; estländare, kanadensare, svenskar, britter, kroatier - så himla spännande!
Och det bästa av allt är att jag varken är nervös eller känslosam. Än så länge i alla fall. Just nu tycker jag bara att allt är jätteroligt, jag är så positiv så att jag nästan kräks på mig själv. Men då har jag turen att jag råkar vara bäst på att ta ned mig själv på jorden och bli normal. För tillfället funkar fraser och tankar som "Förra veckan tappade du din mobil i golvet så att den inte fungerar och du kommer inte hinna få varken försäkringspengar eller lön innan du åker", eller varför inte "du måste köpa ny mobil, betala linserna och en grejer till necessären innan du åker nästa onsdag". Väldigt effektfullt. Dock försvinner inte viljan att ibland göra en kaskad. Närå.



Jag och mammas gamla - min nuvarande - mobil säger hej då
och drar till Teliabutiken för att göra slut på mina sista pengar.



Dålig uppdatering på bloggen nu när det faktiskt händer saker på Luxemburgfronten. Men nu är det så att jag tog körkort igår och har liiite andra saker för mig. Miljöförstöring ni vet.

Har visserligen hunnit med att detoxa själen här ute.